Många tycker det är svårt att avgöra om en bild kommer att ha en tillfredställande skärpa i det färdiga trycket när man bara har en bild på skärmen. I själva verket är det enklare att se om en digital bild kommer att vara tillräckligt skarp än när man betraktar en print eller ett dia.

När en digital bild ska tryckas är det viktigt att avgöra om den kommer att räcka till i skärpa. Det första steget är att se till att bilden har rätt upplösning och storlek.

Upplösningen som ska användas beror på hur fint raster som ska användas vid tryckningen. Tumregeln är att upplösningen ska ligga mellan 1,4–2 ggr den rastertäthet som ska användas vid tryckningen. Trycker man alltså en bild i en rastertäthet på 175 linjer/tum ska upplösningen på bilden vara 245–350 pixlar/tum. Ska bilden tryckas i en upplösning på 85 linjer/tum räcker det med en bildupplösning på 120–170 pixlar/tum.

Detaljåtergivning

När man har ställt in rätt upplösning på bilden kan man sedan se hur stor bilden kan bli med den upplösningen. Till detta används dialogrutan Bildstorlek.

Bilden kan tryckas i en storlek på drygt 40 x 27 cm om rastertätheten är 175 linjer/tum.

I Photoshop kan man kontrollera i vilken förstoringsgrad bilden visas i dels i namnlisten, dels i nedre vändra hörnet.

Men det räcker inte bara att bilden har en tillräckligt hög upplösning och storlek för att bilden ska se bra ut i tryck. Detaljåtergivningen måste också vara tillräckligt hög.

Det enklaste sättet att kontrollera bildens detaljåtergivning är att se på bilden i 50% skärmvisning. Detta simulerar så nära som möjligt hur bilden kommer se ut i trycket. Detta är naturligtvis en approximation, eftersom det är mycket svårt att få fram samma upplevelse av detaljer på skärm som samma detaljer sedan kommer att få i den tryckta versionen. Men det är det närmaste man kan komma. I många sammanhang är en skärmvisning vid 50% tillräckligt nära slutresultatet för att man ska kunna använda denna metod.

Om bildens skärpa är för låg kan det beror på att den är tagen med en kamera med för låg upplösning eller för dåligt objektiv, felaktigt fokuserat objektiv, skaknings-/rörelseoskärpa eller att bilden är för dåligt skärpt. Digitala bilder måste nämligen alltid skärpas vid bildbehandlingen för att de ska upplevas skarpa.

Skärpning

Skärpningen bör ske vid minst två tillfällen, först en försiktig grundskärpa och sedan en slutskärpning. Grundskärpningen syftar mest att ta bort den oskärpa som introduceras vid digitaliseringen av bilden. Denna skärpning sker i kameran om man fotograferar i jpeg-format. Den kan ske i råkonverteringsprogrammet/skannerprogrammet om man fotograferar i råformat eller skannar en bild, men den kan också ske i bildbehandlingsprogrammet.

Denna skärpning sker oftast med en mycket liten radie, från 0,5 pixlar till 1 pixel, men med en relativt hög mängd. 250–350% är inte ovanligt.

Skärp helst bilden genom att kopiera bilden till ett nytt lager och lägg sedan på skärpan på detta nya lager. För att inte de allra ljusaste/mörkaste partierna ska bli helt vita/svarta applicerar man ofta ett blandningsvillkor på skärpningslagret.

Slutskärpning

Den slutliga skärpan kan först ske när man vet exakt vilken storlek och upplösning som bilden ska publiceras i. Om en bild har en upplösning på 300 pixlar/tum och den monteras i ett dokument och sedan förminskas till 50% av sin ursprungliga storlek, då har ju bilden en effektiv upplösning på 600 ppi. Med en så hög upplösning måste skärpningen göras på ett helt annat sätt än om bilden hade sin ursprungliga upplösning på 300 ppi.

Det är därför mycket viktigt att en slutskärpning av bilden sker först när bilden är storleksanpassad. Flera faktorer påverkar hur denna skärpning ska göras. Dels upplösningen på bilden. Ju högre upplösning som bilden har, desto bredare skärpezon måste skapas för att skärpan ska synas. Dels pappret som används, ett papper med högblank yta tenderar att ge en högre känsla av skärpa till bilden och kräver därför mindre mängd skärpa än samma bild tryckt på dagstidningspapper.

I Felbokens provtryck hittar du exempel på bilder tryckta på dagstidningspapper, obestruket och bestruket papper. Bilderna har tryckts med olika mängd och radie. Detta gör det enkelt att se vilken mängd och radie som ger bästa resultatet på respektive papper.

Slutsatser

Bilderna du hittar i exempelsamlingarna är skärpta med Photoshops filter Oskarp mask. De är anpassade i upplösning efter de olika tryckmetoderna. De bilder som är tryckta på bestruket papper har en upplösning på 350 ppi, de som är på obestruket papper har en upplösning på 300 ppi och de som är tryckta på dagstidningspapper har en upplösning på 200 ppi.

Det finns en grundregel som säger att den optimala radien bör ligga på en tvåhundradel av bildens upplösning. Det skulle innebära att den bestrukna bilden skulle skärpas med en radie på 350/200=1,75 pixlar, den obestrukna skulle skärpas med en radie på 300/200=1,5 pixlar och den bild som är tryckt på dagstidningspapper skulle skärpas med en radie på 200/200=1 pixel.

Ser man på de tryckta exemplen ser man att det bestrukna pappret, som borde få en optimal skärpa någonstans mellan den andra och den tredje raden av bilder, får en bra skärpning på 1,5 pixlar och en mängd mellan 125 och 175 %.

För bilden på det obestrukna pappret skulle den optimala skärpningen ligga på en radie på 1,5 pixlar, vilket stämmer rätt väl när den klara bilden granskas. Även här är den optimala mängden någonstans mellan 125 och 175 %.

Bilden som är tryckt på dagstidningspapper borde få en optimal skärpning på 1 pixel. Här gör det grova pappret och den stora punktförstoringen att den optimala skärpningen snarare hamnar något högre, snarare 1,2 pixlar än 1 pixel. Även mängden måste här bli något högre än för de andra papperskvaliteterna. Om de övriga bilderna har ett optimalt värde på 140-150 %, kommer vi framöver snarare använda 160-170 % för dagstidningspapper.

Grundregeln med att använda en radie som är en tvåhundradel av upplösningen stämmer bra som en utgångspunkt. Men för bestrukna kvaliteter bör värdet på radien dras ner något, för obestrukna kvaliteter kan regeln användas utan modifiering och för dagstidningspapper bör man ligga något i överkant på det framräknade värdet. Mängden bör ligga något under 150 % för bestrukna och obestrukna kvaliteter och något över 150 % för dagstidningspapper.

Lagerstil

Även med dessa försiktiga skärpningar kan det uppträda skärpningsartefakter i form av ljusa linjer där en ljus yta möter en mörk. Tydliga exempel på detta finns i bilderna där himmel möter ett svart tak. I den ljusblå himlen uppträder en vit linje som avslöjar skärpningen.

Genom att öppna dialogrutan Lagerstil (Lager > Lagerstil > Blandningsalternativ) kan man i delen »Blanda om:« markera att de ljusaste och mörkaste partierna i skärpningslagret ska vara osynliga.

För att ta bort dessa effekter kan man lägga skärpningen på ett separat lager. Skapa detta lager genom att kopiera bakgrundslagret om bilden bara innehåller ett sådant lager. Innehåller bilden flera lager används istället snabbkommandot skift + alt + kommand0/control + E. Lägg skärpningen i detta nya lager. Använd en lagerstil som döljer de allra ljusaste och mörkaste delarna av detta skärpningslager.

Därigenom koncentreras skärpningen till mellantonerna, där den kan vara starkare utan att några skärpningsartefakter uppstår.

Kombinationen av en försiktig skärpning och en lagerstil skapar en skärpning som ger bra skärpa åt bilderna i tryck utan att bilderna känns skärpta.

Bilden är här helt oskärpt. Bilden är ett utsnitt ur en bild som är 47,5 x 31,6 cm med en upplösning på 300 ppi.

Här är bilden skärpt under råkonverteringen

Här är bilden skärpt med en mängd på 150 % och en radie på 1,5 pixlar.

Skärpeeffekten är reducerad genom att en lagerstil har lagts på som begränsar skärpningen i högdagrar och skuggor.