Om en bild bearbetas för kraftigt kommer toningar inte att bli nyanserade och mjuka utan blir hackiga och med stora skillnader mellan två intilliggande färger. Valörerna är alltför få för att man ska få en vettig färgåtergivning.

En digital bild innehåller ett begränsat antal valörer. I en vanlig 8-bitars bild är det 256 valörer i respektive röd, grön och blå kanal. Detta skapar en bild som maximalt kan innehålla 256 x 256 x 256 ≈ 16,7 miljoner färger. Det räcker för att skapa en illusion av en bild med oändligt antal valörer, eftersom vårt färgseende inte kan särskilja skillnaderna mellan de enskilda tonerna. Man brukar anse att en person med normalt färgseende kan urskilja maximalt 2 miljoner färgvalörer. Har vi fler färger är skillnaden mellan två toner så liten att vi inte kan urskilja den.

Det är på samma sätt som när vi går på bio och ser en film och upplever det som rörliga bilder. Att det i själva verket är 24 stillastående bilder/sekund hinner vi inte se. Tidskillnaden mellan en bild och den följande är så liten att vi inte hinner registrera den.

Men om vi drar ner uppspelningshastigheten börjar vi vid en viss gräns kunna se att det faktiskt är enskilda bilder. Någonstans runt 15 bilder/sek ser de flesta att en rörelse blir hackig och ojämn. Vi ser varje individuell bildruta.

En posteriserad bild har för få valörer, vilket innebär att vi ser en övergång från en färgnyans till en annan. Man ser ofta denna effekt tydligast i jämna, släta ytor med små förändringar. Ett vanligt exempel är en klarblå himmel, eller som här, en fond som tonar från en ljus ton till en mörkare.

För vårt färgseende ligger denna gräns vid cirka 150-200 valörer/färgkanal. Har en bild färre valörer i de olika färgkanalerna kommer tonerna i bilden inte se naturliga ut. Vi ser en gräns när en färg går från en valör till närmast ljusare eller mörkare.

Men om en bild innehåller 256 valörer/färgkanaler verkar ju detta inte vara ett problem? Jo, eftersom när vi bearbetar en bild – gör den ljusare eller mörkare, förändrar färgbalans eller kontrast – så förlorar vi alltid valörsteg i bilden. Särskilt stort blir problemet om vi bearbetar en bild som är konverterad till JPEG i kameran. Vid bearbetningen av bilden reduceras antalet valörer ner till 256 steg/färgkanal. Sedan komprimeras bilden och än fler valörer försvinner vid denna komprimering.

Om bilden sedan öppnas, bearbetas och sparas om igen i JPEG kommer ytterligare valörer att försvinna, först vid bearbetningen, sedan vid komprimeringen. Upprepas detta försvinner ännu fler valörer.

Det bästa sättet att undvika detta är att alltid spara om en bild i ett filformat som inte komprimerar bilden under det att den bearbetas. Sådana filformat är psd eller tif.

Kontrollera valörerna

I histogrammet är det enkelt att se att det finns många valörer som försvunnit vid bearbetningen. Det är viktigt att man ser på bildens enskilda färgkanaler, eftersom den sammanalgda kanalen kan dölja valörförlusterna.

Det är enkelt att kontrollera att en bild innehåller tillräckligt många valörer för att den ska fungera vid tryckning/utskrift/skärmpublicering. I de flesta bildbehandlingsprogram finns en funktion som heter »Histogram«, en grafisk beskrivning av bildens tonfördelning.

Om histogrammet visar uppskattningsvis mer än 100 gap visar det att bilden har mindre än 150 valörer. Då finns det en risk för att bilden posteriseras, alltså uppvisar sådana färgbandningar. Risken är större om gapen finns inom en begränsad del av valörskalan. Finns det 50-100 saknade valörsteg i de ljusaste partierna räcker detta för att bandningen ska vara synlig.

Rädda posteriserade bilder

Bilder som är särskilt känsliga för posterisering är bilder med mjuka övertoningar. Är bilderna tagna i jpeg är den blå kanalen extra känslig, eftersom den kanalen komprimeras hårdare än grön och röd kanal vid jpeg-kompringeringen.

Genom att addera en liten mängd brus till bilden kan en posterisering döljas. Använd monokromt brus med gaussisk fördelning.

Om man får bilder som har för få valörer bör man helst gå tillbaka till originalbilden och bearbeta den försiktigare, så att den inte tappar så många valörer.

Om det inte är möjligt kan man lägga ett försiktigt brus (Filter > Brus > Lägg till brus) på bilden. Bruset bryter upp jämnheten i tonfördelningen och döljer på så sätt posteriseringen.

Är bilden bearbetad med lager och masker, ligger ofta posteriseringen i maskerna. Prova med att lägga brus i maskerna så blir tonövergångarna mjukare och mer nyanserade.

Men normalt sett ska man inte behöva rädda bilder från posteriseringseffekter. En bild som innehåller så få valörer att sådana effekter uppstår är bearbetad på ett felaktigt sätt.

Slutsatser

I den bild som publicerats i provtryckshäftena har vi varierat antalet valörer genom att använda Photoshops dialogruta Färgreduktion. I den kan man ställa in hur många valörer som ska finnas kvar i bilden efter justeringen.

Denna fördelning sprids jämnt över hela tonskalan, vilket gör att posteriseringseffekten inte blir så stark som om den är begränsad till en del av valörskalan. De bilder där vi sett att det är problem innehåller ofta vissa avgränsade delar av valörskalan, till exempel i skuggpartierna, där det saknas flera valörsteg efter varandra.

Vi är ändå överraskade över hur få valörsteg som krävs för att det ska bli en trovärdig tonskala i bilden. Det är egentligen bara i bilderna som är tryckta på bestruket och obestruket papper och bara innehåller 75 valörsteg som man kan ana en posteriseringseffekt i bildens bakgrund.

På dagstidningspappret märks ingen posterisering även vid en så kraftig reducering som ner till 75 valörsteg.