För att vi ska kunna bedöma färger på en skärm krävs att skärmen är kalibrerad. Dessutom måste miljön runt skärmen vara anpassad så att vi kan se färgerna på skärmen korrekt.

Idag är en skärmkalibrator så billig att det är ett självklart tillbehör för någon som arbetar med grafisk produktion. De är också enkla att använda, särskilt med de skärmar som har en inbyggd kommunikation mellan kalibrator, skärm och dator. Med sådana grafiska skärmar krävs det bara att man anger vilken vitpunkt och vilken ljusstyrka man vill ha på skärmen. Sedan ställs skärmen in automatiskt på rätt värde.

Frågan är då bara, vilken vitpunkt och ljusstyrka vill man ha? Tyvärr är det inte så enkelt att man kan ange en enda rekommendation för dessa inställningar. Både färgtemperatur och ljusstyrka påverkas mycket av den miljö som finns runt skärmen. För hur välkalibrerad en skärm må vara, ser man på den i en belysning som är väldigt varm, som glödlampsljus, så upplevs skärmens färger som blåaktiga.

Den ideala miljön runt om skärmen är att alla ytor inom synvinkeln ska vara gråmålade. NCS 4000 eller NCS 5000 är bra färgnyanser. Belysningen ska vara så nära ett standardiserat dagsljus som möjligt, dvs ha en färgtemperatur på 5000K och ett färgåtergivningsindex på 96 eller högre. Belysningena styrka bör vara dämpad, från 32 upp till max 100 lux.

Många skärmkalibratorer kan mäta rumsbelysningens styrka, inte bara skärmens ljusstyrka. Det går också att mäta med en kamera. Mät mot ett vitt papper och se efter vilken exponeringstid och bländare som mäts upp vid 100 ISO. Ett värde på 1/4 sek bländare 4-5,6 visar att rummet har en ljusstyrka på rätt nivå.

För många är den perfekta miljön inte enkel att ordna. Prioritera främst den dämpande belysningen, sedan färgtemperaturen på belysningen. Är inte väggfärgerna alltför starka är det den faktor som påverkar oss minst av dessa tre delar.

Kalibrera sedan skärmen så att en neutral färg på skärmen ser neutral ut. Det borde logiskt sett vara vid 5 000K, men det har visat sig ofta ge en neutral färg vid något högre  färgtemperatur, från 5 200-5 800K. Det bästa sättet att se detta är att ha ett gråkort i ett korrekt betraktningsljus. Ett betraktningsljus ska ha en färgtemperatur på 5 000K, ett färgåtergivningsindex på 96 eller högre och en ljusstyrka på 500 lux om ljuset ska användas för att jämföra fysisk bild och skärmbild.

Ljusstyrka

Skärmens ljusstyrka bör också ställas in i relation till belysningen i rummet. Ju högre ljusstyrka som rummet har, desto högre ljusstyrka ska skärmen ha. Enligt ISO-standarden 12646:2008 ska skärmen ha en lägsta ljusstyrka på 80 cd/m2, men dock helst 160 cd/m2.

I den mörkaste punkten ska skärmen ha en ljusstyrka som är minst 1/100 av den ljusaste punkten. Har man alltså en skärm som har en ljusstyrka på 160 cd/m2, ska alltså skärmens svartaste punkt vara max 1,6 cd/m2, men helst ska den vara betydligt lägre. Ett kontrastomfång på 1:300 ger möjlighet att se alla gråskalevalörer i en bild på skärmen som sedan kan skrivas ut/tryckas.

Skärmar

De bästa skärmarna är de som kan kalibreras automatiskt. Dessa skärmar kallas oftast för hårdvarukalibrerade skärmar. De har en kommunikation via video- eller USB-kabel, genom vilken datorn kan ändra på inställningar i skärmen. Kalibratorn mäter upp dessa förändringar och kan på det sättet avgöra när skärmen är korrekt kalibrerad. Efter det att skärmens ljusstyrka och färgtemperatur är korrekt inställda byggs profilen.

Till denna typ av skärmar följer det oftast med ett eget program för kalibrering/profilering. Använd detta program eller ett program som har stöd för denna kommunikation. Vanliga kalibreringsprogram har ofta inte detta stöd och då försvinner fördelarna med denna typ av skärmar.

På mindre avancerade skärmar kan man ställa in färgtemperatur och ljusstyrka manuellt. Ofta finns funktioner i kalibreringsprogrammet som underlättar denna inställning. Många enkla skärmar, som till exempel skärmar till bärbara datorer, har inte sådana inställningsmöjligheter. Då kan man enbart profilera skärmen, det vill säga mäta upp vilken färgåtergivning skärmen har.

Kontroll av skärmen

Ska skärmen användas vid avancerad produktion, till exempel för skärmkorrektur, bör man också validera skärmen och dess profil. Det innebär att man mäter ett antal färger, vars färgvärden är kända, och jämför de uppmätta värdena med de färgvärden som färgerna ska ha.

En sådan test kan göras med ett fristående program, som till exempel UDact – www.ugra.ch. Idag har alltfler avancerade kalibreringsprogram motsvarande funktion inbyggd i programmet, så att det fristående programmet inte behövs.

Om man ska ha ett färgomfång som täcker in alla de färger som kan tryckas på ett bestruket papper, ställer det mycket höga krav på skärmen. Bara de skärmar med de största färgomfången som tillverkas idag (2009) klarar av att täcka in alla dessa färger. Skärmen har ofta en betydligt bättre återgivning av rött, grönt och blått, medan trycket har en bättre återgivning av gult och cyan.

Den gula och gröna färgrymden visar det färgomfång som kan visas av en relativt bra skärm. Den röda färgrymden visar alla de färger som kan tryckas på ett bestruket papper. Skärmen kan inte visa alla nyanser av gult och cyan som kan tryckas.

Det är alltså med en bra skärm som är korrekt kalibrerad och placerad i en bra betraktningsmiljö inga problem att exakt kontrollera färgåtergivningen på en bild. Svårigheten är att få fram dessa förhållanden.

Därför krävs ofta andra metoder att kontrollera att bilder fått en korrekt färgåtergivning

Förprovtryck

Idag är det enkelt att ta fram ett förprovtryck med en vanlig bläckstråleskrivare och en RIP, en programvara som omvandlar den information som finns i den digitala filen till utskrifter. I sådana RIP:ar som används för produktion av förprovtryck finns det möjlighet att kalibrera skrivaren mycket noga.

Det finns också möjligheten att validera utskriften genom att mäta ett antal referensfärger och kontrollera att dessa färger överensstämmer med de förväntade färgerna.

Genom att man också kan använda papper som matchar det papper som senare ska användas vid tryckningen kan man ta fram förprovtryck som mycket nära simulerar den färgåtergivning som den tryckta bilden kommer att få.

Ett förprovtryck ska ses under en belysning som har en färgtemperatur på 5000K och en intensitet på minst 500 lux, gärna mera. Eftersom de färgpigment som används i dessa skrivare inte är desamma som de som används i tryckpressen, är det endast under denna belysning som en kritisk färgöverensstämmelse kan garanteras.

Referensfärger

Om man inte har en kalibrerad skärm eller kan ta fram ett förprovtryck är man hänvisad till att mäta färgerna på skärmen. Bildbehandlingsprogram, som Adobe Photoshop, har infopaletter för att man ska kunna avgöra vilka färgvärden som en bild har i ett bestämt parti.

Det är därför bra att känna till vad vissa viktiga färger bör ha för färgvärden. En neutralt grå ton i en RGB-bild har alltid samma värde i den röda, gröna och den blå färgkanalen. Är bilden i CMYK är cyan 5-10% högre än vad magenta och gult är om man ska få fram en neutralgrå ton.

Hudtoner är ofta den viktigaste färgerna att få en trovärdig återgivning av. Grundregeln för en RGB-bild är att den röda färgkanalen alltid är högre än den gröna och att den gröna kanalen är högre än den blå. Exakt hur balansen ser ut mellan de olika färgerna beror på vilken arbetsfärgrymd som man arbetar med.

Om man arbetar i Adobe RGB (1998) ger en skillnad på 20-40 enheter mellan respektive färgkanal en trovärdig hudton. Har alltså den röda färgkanalen ett värde på 200, bör den gröna ligga på 160-180. Har den gröna ett värde på 170, bör den blå ligga på 130-150.

Det standardvärde jag utgår från är ett färgvärde på R=210, G=185 och B=155 om jag mäter på en belyst hudton. Nu har ju inte alla människor en standardiserad hudton, så jag justerar hudtonen rent visuellt efter det att jag ställt in dessa standardvärden först. Med en väl kalibrerad skärm är det enkelt att justera hudtonens utseende. Men ändå underlättar det korrigeringsarbetet om man först får hudtonen att anta ett standardvärde.

I CMYK är det svårare att ange riktvärden för en bra hudton, eftersom de grundfärger som används i en CMYK-färgrymd varierar så mycket. Men gult och magenta tenderar att ha ungefär samma värde, men gult har oftast ett något högre värde än magenta. Cyan brukar ligga på en tredjedel till en fjärdedel av magenta-färgens värde.

Bilden är i färgrymden Adobe RGB och innehåller typiska minnesfärger, som hudton, grönska och himmel. Den belysta hudtonen i ansiktet har ett färgvärde på R=210, G=185 och B=155. Den blå tonen i himmeln har färgvärdet R=110, G=145 och B=200. Den röda stugfärgen har färgvärdet R=110, G=60 och B=50. Grönskan har färgvärdet R=90, G=110 och B=40. I CMYK-färgrymden ISO Coated v2 har hudtonen färgvärdet C=11%, M=36%, Y=45% och K=4%, den himmelsblå färgen är C=56%, M=30%, Y=0% och K=0%, stugans färg är C=12%, M=82%, Y=38% och K=23% och grönskan har en färg på C=32%, M=7%, Y=91% och K=22%.

Likaså är det svårare att mäta en neutralgrå ton i CMYK än i RGB. Om man arbetar i en av de standardiserade arbetsfärgrymden, som sRGB, Adobe RGB eller eci-RGBv2, så har alltid en neutralgrå ton samma färgvärde i rött, grönt och blått.

Om man mäter en grå ton kommer alla tre färgkanaler i en RGB-bild att få samma värde. I CMYK har alltid cyanfärgen ett högre värde än gult och magenta för samma färg.

I CMYK har samma grå färg ett högre värde i cyan än magenta och gult.

Efterhand som man arbetar i en bestämd färgrymd, vare sig det är i RGB eller CMYK, lär man sig vad sådana väsentliga färger som hudton, grönska, himmelsblått eller neutralgrått bör ha för färgvärden om bilden ska ha en »normal« färgåtergivning.