En digital kamera eller en skanner använder samma grundprincip för hur en färg beskrivs som vårt eget färgseende. Varje färg bryts ner i tre delar, en grön, en röd och en blå komponent.

I digitala bilder används en skala från 0 till 255 för att beskriva hur mycket som nyttjas av de tre grundfärgerna rött, grönt och blått. 0 innebär att färgen inte används alls, 255 innebär att vi har maximalt av den färgen i det partiet av bilden.

En färgs utseende beskrivs genom att ange till exempel 200, 100, 50, vilket innebär att vi har 200 andelar av röd färg, 100 andelar av grön färg och 50 andelar av blå färg. Just denna färgkombination bildar en röd färg med en dragning mot orange. Denna färg är unik, den kan inte beskrivas med någon som helst annan RGB-sifferkombination.

Ett problem är dock att vi inte kan konstruera kameror, skannrar eller skärmar som använder sig av samma röda, gröna och blå grundfärg. I själva verket har varje kamera, varje skanner, varje bildskärm sin egen definition på vilken röd, grön och blå nyans som de använder. Detta innebär att om vi beskriver en färg genom att enbart ange mängden av rött, grönt och blått så kommer vi inte att veta hur färgen ser ut. Grundfärger varierar mycket mellan olika kameror, skannrar och skärmar.

Den vänstra trion av färger är de som en enkel påsiktsskanner använder. Mittentrion av färger är från en avancerad filmskanner och den högra trion är från en bra digitalkamera. De intensiva färgerna som kameran använder går inte att ta fram här.

Om vi anger en och samma kombination av siffror kommer färgerna att se helt olika ut om vi utgår från olika enheter. För att få rätt utseende på färgen måste också de rätta grundfärgerna anges. En och samma sifferkombination kan alltså ge helt olika resultat, beroende på vilken skanner eller kamera den kommer från. På samma sätt måste vi använda olika sifferkombinationer av rött, grönt och blått om vi ska beskriva exakt samma färg utifrån hur olika enheter registrerar färgen.

Om jag säger att jag har en tia så säger det egentligen inte så mycket. Det är först om jag anger att jag har 10 svenska kronor, €10 eller US$10 som vi förstår vilket värde min tia har. Vi har tilldelat vår summa en enhet. Vi kan då också konvertera värdet från ett valutasystem till ett annat.

Arbetsfärgrymd

Detta borde innebära att alla som är inblandade i en produktionskedja egentligen skulle behöva hålla reda på vilken enhet som har producerat varje enskild bild. Bild 1 kommer från den skannern, bild 2 från den kameran, bild 3 från den andra kameran, bild 4 är ritad på den datorn som har en skärm med dessa grundfärger och så vidare. Det är lätt att inse att detta skulle skapa stora problem.

Därför infördes begreppet »arbetsfärgrymd«. Precis som en profil är en beskrivning av de grundfärger som en skanner eller kamera använder, är en arbetsfärgrymd en beskrivning av vilka grundfärger som ett program arbetar med. En bestämd arbetsfärgrymd innehåller alltså en beskrivning på hur den röda, gröna och blå färgen i just denna specifika arbetsfärgrymd.

Konvertering

Vi kan översätta färger från en färgprofil för en enhet till en arbetsfärgrymd. Om vi vet vilken mängd av en röd, grön och blå färg som används och vilken röd, grön och blå grundfärg som utnyttjas kan vi också räkna ut vilken mängd röd, grön och blå färg som krävs när man använder en bestämd arbetsfärgrymd.

Istället för att vi ska hålla reda på vilka enheter som en bild har skapats av, behöver vi nu bara veta vilken arbetsfärgrymd som bilden är konverterad till.

Denna konvertering kan ske på olika ställen i den digitala kedjan. I en digital kamera kan den ske direkt efter fotograferingen, vid den bearbetning som sker i kameran. Fotograferar man i råformat sker konverteringen till en arbetsfärgrymd oftast i råkonverteringsprogrammet. Skannar man kan konverteringen ske i skannerprogramvaran, men kan också göras i bildbehandlingsprogrammet. Det viktiga är att en bild måste konverteras till en bestämd arbetsfärgrymd. Frågan är bara vilken?

Olika arbetsfärgrymder

Eftersom vi har mycket olika användningsområden för våra bilder finns det olika arbetsfärgrymder, anpassade för de krav som ställs på digitala bilder i dessa arbetsflöden.

Ska en bild användas i tryck på ett bestruket papper bör man använda arbetsfärgrymden Adobe RGB (1998).

Denna färgrymd har blivit en defacto-standard för bilder för tryck och finns med i alla vanliga bildbehandlingsprogram. Ett tekniskt sett något bättre alternativ är eciRGB_v2, men denna färgrymd finns inte installerad i våra vanliga bildbehandlingsprogram. Istället kan man ladda ner den från www.eci.org.

Ska bilden tryckas på ett dagstidningspapper kan man använda en mindre arbetsfärgrymd, som sRGB eller ColorMatch RGB. Vi rekommenderar att man använder sRGB, eftersom de flesta digitalkameror kan konvertera till sRGB direkt. På så sätt slipper man ett extra, helt onödigt konverteringssteg

Om man inte vet hur bilden ska tryckas rekommenderar vi Adobe RGB (1998).

Bädda in profilen

Bilden har tilldelats skärmprofilen. Färgerna blir betydligt blekare än vad originalet är.

Bilden har tilldelats sRGB. Färgerna blir även nu blekare än originalet.

Bilden har tilldelats arbetsfärgrymden Adobe RGB (1998), vilket är den korrekta profilen för denna bild.

Bilden har tilldelats arbetsfärgrymden Prophoto RGB.Färgerna blir för mättade och klart återgivna.

Det spelar oftast ganska liten roll vilken av ovannämnda arbetsfärgrymder som används. Skillnaderna syns bara om man har bilder med mycket intensiva, klara färger. Vad som är långt viktigare är att man infogar information om vilken arbetsfärgrymd som bilden ligger i. Detta sker när bilden sparas genom att man kryssar för »Bädda in fägprofil«.

Lika viktigt är att efterföljande led öppnar bilden i samma färgrymd. I bildbehandlingsprogram ska man se till att den inbäddade arbetsfärgrymden används när bilden öppnas. Likså ska den inbäddade profilen i en RGB-bild användas när bilden monteras i ett layout-program.

När en bild är överförd till tryckfärgerna cyan, magenta, gult och svart och monteras in i ett dokument i ett layout-program bör bilden vara konverterad till samma definition på tryckfärgerna som dokumentet utnyttjar. Om man har olika definitioner på tryckfärgerna kan bilden konverteras till samma tryckfärgsdefinition som dokumentet använder eller lämnas okonverterad, beroende på de inställningar som gjorts i programmet.

Ofta kan det vara en fördel att konvertera, eftersom man då har bättre kontroll över vilka profiler som utnyttjas. I andra flöden, när konverteringen sker i andra program senare i kedjan, kan bilden ligga kvar i sin ursprungliga profil.

Det största problemet har man när man öppnar bilder som inte innehåller  en inbäddad arbetsfärgrymd. Man bör då öppna bilden utan att tilldela en arbetsfärgrymd. Sedan öppnar man dialogrutan Tilldela profil: och provar med olika arbetsfärgrymder till dess att bilden fått den bästa färgåtergivningen.

Efter det att en profil har tilldelats bilden kan den konverteras till den standardiserade arbetsfärgrymd man arbetar i.

Självklart blir detta mycket subjektivt. Den som öppnar en bild utan en inbäddad färgprofil får helt enkelt gissa sig fram till vilken färgåtergivning som är bäst. Det enda sättet att garantera att färgåtergivningen blir korrekt genom hela kedjan är att man från början bäddar in en färgprofil och att de följande användarna utnyttjar färgprofilen när bilden ska monteras in i en layout.

Slutsatser

När vi har sett det slutresultat som vi fått fram i exempelsamlingen ser vi att de stora färgförändringar vi ser på skärmen när vi tilldelar olika profiler blir mindre påtagliga i tryck.

Detta innebär inte att man kan strunta i att bädda in färgprofilerna. Vill man ha rätt färgåtergivning är det viktigt att redan från början konvertera bilden till en lämplig arbetsfärgrymd och sedan se till att den bevaras genom hela kedjan, ända fram till dess att bilden ska anpassas för sin slutliga användning.

Då ska bilden konverteras från denna färgprofil till den slutliga färgprofilen, tryck- eller utskriftsprofilen om bilden ska tryckas eller skrivas ut, sRGB om den ska visas på webben.